© Annelie Salminen
|
text Jag älskar att träffa nya människor. Det är lite som att se sig själv genom nya ögon. Man ser sig själv som för första gången. Och man blir så glad när man känner den där lilla extra kontakten, när man upptäcker något man har gemensamt, något som binder ihop. Märker att man gillar varandras varelse.
Jag hatar att träffa nya människor. Jag blir bara förälskad i dem. Jag blir så jävla kär, och så händer det något, och så är man där, med blickarna i varandras och ingenting blev som man tänkte från början. Det fanns inte ens några tankar från början. Och när skulle man ha slängt in att, ja just det förresten jag har en pojkvän, när man bara pratar om andra saker, om det som händer här, nu, och det inte ens är intressant just nu, här, vad man än gör utanför. Och vad säger man då, när det inte har hänt nåt men allt redan har förändrats, men när, och man vet inte, aldrig kan man veta vad som känns i någon annan, om man kanske bara är desperat själv. Det vet väl alla att de mönster som man har sitter där alltid, ”har man inte haft en far så letar man efter den uppmärksamheten på annat håll!”. Och är det så, är det bara jag, hur säger man då att, jo det här som stormar mellan oss helt lugnt och osynligt, det var inte planerat, jag ber om ursäkt för att jag är redan lycklig och för i helvete nästan förlovad och ville bara prata med människor, och du råkade vara fin, råkade göra någonting som nådde ner i min mage, vad var det, när var det, men förlåt, för att i det här Samhället säger man att ”en i taget, ställ dig i kö”, fast människor fungerar inte så, jag fungerar inte, så vad alla kärlekskolumner än säger så finns det människor, och många människor och det är för fan inte konstigt att någon extra når fram ibland.
|