Plötsligt blev det tyst, alldeles tyst. Ångmotorerna var avstängda och orkanen utanför det lilla runda fönstret frös till. Inuiten stannade upp mitt i sin rörelse och lyssnade, höll andan. Sekunderna utanför slog som ett stilla sommarregn. Så plötsligt, den knivskarpa skeppsklockan och den lilla besättningen samlades på fördäck. Kaptenen drog efter andan men hejdade sig förundrad över den märkliga synen. Ångslupen gled ljudlöst fram mot den svarta klippan som stäckte sig upp ur havet. Vattnet var stilla som en skogsgöl men utanför dånade hela Nordatlanten. Inuiten satte handen till munnen, drog in den kyliga luften och utstötte ett hedniskt tjut, som besvarades någonstans inne i från land av en röst som lät som den kom från själva berget, från själva ön. Det var som en osynlig hand bar skeppet in mot bryggan, förde oss i land och upp mot fyren. Den brann, tydlig och klar som en tiggares inre lugn. Med stor möda öppnade vi ekporten. Doften av tjära och papyrus. Vi följde den uråldriga vindeltrappan upp, uppåt. Och slutligen ett rum. Ett kalt, vitt rum med endast ett stort runt bord i mitten. En stormlykta i taket kastade skuggor över oss. - Vi är framme, viskade inuiten. 20071222