I Det finns människor som bär den starka blåsten i sina bröst. Om du skjuter in de obetydligaste orden under dörrspringan till deras hus kan du få erfara hur orden växer och växer till sång. Det är då du finner dig stå inför ett vägskäl. Du kan vända om och obemärkt gå därifrån eller stå kvar och lyssna. Till slut kanske våga dig på att trumma takten med fingrarna mot dörrkarmen och nynna med till ordet hemmahörande. II Hon bar ett grönt rop innanför ögonen. Ett friskt och syrligt ljus. Då hon smög tätt intill björkens stam var hon förvillande lik våren. Du passerade träddungen som kommit att bli hennes hem med en oförklarlig oro i bröstet. Du återvände gång på gång, utan att du visste om det, utan att du visste hur hänförelse kunde stavas så grönt. III Du har ett annorlunda sätt att tala nu. Kanske är det de många främmande orden. Alla de vintrar som passerat. Eller vårarna, brådstörtade och helt utan smältvatten. Det finns det farliga vita långa ljuset och det hjärtskärande gröna, gröna. Nej, jag tror inte längre på förvandlingen. Ge mig bara något att ta spjärn emot. IV Som en form av sysselsättning, och för att inte bli liggande med ansiktet mot kudden som ett hungrigt barn, bet hon tag i ena armen och höll fast så gott det gick. Eller stod framför den imaginära spegeln och övade på en demonisk och älskvärd uppsyn. Ett vänt leende och ett mjukt handlag som aldrig skulle förråda de hemligheter hon ruvade, de planer hon ville smida; drakdjurets, änglahäxans. 20080222