Vid köksbordet sitter morfar och lägger patiens. Hans gamla slitna kortlek. Jag tror han har haft den i hela sitt liv. Jag tror det var nåt blått mönster på baksidan av korten, de var mjuka,liksom svullna, smutsiga och flottiga. I bakgrunden hörs radions P1. Där nånstans i bakhuvudet hör jag, sjörapporten, syd, sydväst, nord, nordost. Veckans pausfågel minns jag, eller om det var dagens pausfågel, och tolvslaget, jag kan höra slagen i mitt huvud, tolv slag, där mitt i tystnaden, tolv slag. Ack ja, hur som helst, mitt emot morfar sitter jag, gränsle över en röd pall, sitter där, gungar lite och tittar på morfar. I munnen har jag en sockerbit, den får smälta sakta i munnen, så sakta smälter den, så gott, så sött, i min mun. Jag får faktiskt äta några sockerbitar varje fredag, men bara på fredagar, så sakta smälter den, när jag sitter där, gungar lite, suger på min sockerbit, och mina ögon, som tittar på morfar. 20080307