Så finns då ingenstans att bottna. Inget ord som förtröstan att låta tyngden fästa vid. Inte ens ett nödspråk. Bara detta trampande och fäktande.
II
Mor är ordet hårt åtdraget. Kroppen lutar, brant mot bråddjupet. Tung och mörknad släpar klänningsfållen. Drar en gräns genom det land som är.
III
Om jag nämner mitt namn, vad förråder jag då? Såret som löper tvärs över. Den djupa skåran mellan mig och det som kallas hemmahörande.
200803225