Där i min barndoms by rinner Ån. En tömd flodfåra där träd och buskar samt olika växter tagit vattnets plats. Då, när jag var en mager långbent flickunge rann vattnet som ett krokigt rep i mitten. Hela ån var full av stora stenar som slipats släta av åns vatten under århundraden. Men ån hade inte alltid varit en rännil, utan en bred forsande flod innan man dämde upp floden och byggde kanalen och kraftstation. Där lekte vi barn, alltid med en viss rädsla inombords. Dammluckorna kunde när som helst öppnas och fylla hela den torra fåran med virvlande vatten. Vatten som då gick hela vägen upp till trädgränsen och som tog allting med sig. Stora träd rycktes upp med rötterna . Men det hände på vårar och höstar när regnen kom. För det mesta kunde vi leka ostört där. Fiska med spön från säljen som växte vid åkanten. Vi fångade braxar, runda och feta, ätliga endast för katten som inte var rädd för alla ben. Ibland kunde vi ta dem med händerna. Det bildades ständigt små vattenhål mellan stenarna där de stilla stirrade rakt ut med utstående ögon. Mellan stenarna på åns torrlagda botten växte gula trädgårdsliljor och akvileja.. Trädgårdsväxter som hade följt med vattnet från byarna längs ån, kastats ut från trädgårdar, klamrat sig fast där möjlighet fanns och slagit rot, till glädje för så många. Så många valhänt hopsamlade buketter vi bar hem. Men jag kan inte minnas att vi var där på vintrarna. Förmodligen fick vi inte lov, det var en farlig plats full av isiga stenar. På andra sidan ån, i den varma mörka lövskogen växte höga blåklockor i kapp med gräset. Om vi delade på gräset kunde vi ibland få se ödlor fly förskräckt undan våra fötter. Skogsduvorna kuttrade gutturalt omkring oss och småfåglarna for blixtsnabbt förbi. Det var en spännande och trolsk plats.. Vi vågade aldrig gå så långt in i skogen, det var som om sagans häxa plötsligt kunde dyka upp framför oss. Dessutom lyssnade vi alltid efter bruset från dammluckorna och alla ljud i skogen förvillade oss. Längre bort låg kraftstationen, ensam lik en mörk skyddad borg med sina djupa dammar Men dit vågade vi bara i vuxnas sällskap. Genom berget hade man sprängt djupa kanaler. Nedanför höga raka kanter flöt vattnet mörkt och skrämmande. Men kraftstationen skyddades av meterhöga stängsel., inga nyfikna ungar kunde komma in. Jag har besökt min barndoms å. Ingenting är sig likt. Det finns inga lövträd kvar och ån ser eländig ut med slibbig sly och fullständigt igenväxt flodfåra. Man bryr sig inte om att vårda den längre och inga blommor kan växa i den miljön. Så mycket har gått förlorat. Min barndoms å, den gamla fåran finns inte mer. I dag är den ett svart vatten som inte liknar barndomens å. 20080508