MIN FARBROR OCH JAG När vi spelar kort vid det gråmelerade köksbordet sitter jag i ditt knä. Du är ett barn som jag, fastän du är vuxen. Det känner jag. Dina naglar är gula av nikotin och de rör sig mjukt över spader, ruter, klöver och hjärter. Vi smyger fram ett kort i taget, och vilar i det magiska ögonblicket då kortet just ska avslöja sin valör. Just i den stunden är vi mer än människor, så mycket mer än två simpla varelser som erbjudits en stund på jorden. Farmor verkar lättad över att du får rå om mig en stund. Hon ler insjunket i sina mjuka hakor. Hennes bröst är stort och det häver sig i brusande andetag. Farfar ser arg ut som vanligt, men jag vet att han innerst inne är blödig som få. Hans ihopdragna ögonbryn döljer ett känsligt hjärta. Vi äter lunch i ett kök där väggklockan högljutt håller takten. Farmors hemkokta saftsås är varm och mjuk när den rinner ner i matstrupen, tillsammans med den lättuggade mannagrynspuddingen. Innan dess har det i magsäcken landat hemgjorda köttbullar, potatis, gräddsås och lingonsylt. Jag äter av allt fastän jag egentligen inte tycker särskilt mycket om mat. Men jag blir glad när jag kan göra farmor och farfar glada. Du sitter här som om du vore rädd att ge dig av hemifrån. Jag känner den dova doften av gammal öl. Den luktar som du och jag älskar dig. Jag vet att du ofta är full men aldrig när du är med mig. Du är snäll mot mig och lär mig både poker och vändtian. Min pappa är din lillebror. Du har inga egna barn och oftast är du hemma hos din mamma och pappa som är min farmor och farfar. När jag lutar min rygg mot ditt bröst, kan jag känna din sorg genom det tunna skjorttyget. Jag undrar hur olycklig du egentligen är. Jag vill viska att jag kan ha två pappor, jag kan vara din unge också. Men jag säger inget. Pokerspelet fortsätter och vi hjälps åt att smyga fram det sista kortet på handen. Vi finns där i ögonblicket, i den smygande stunden, när vi ingenting vet och precis allting är möjligt! Just då är vi oövervinneliga, just då är det bara du och jag. 20080917