Hon öppnade dörren och såg misslynt ut på den grå gryningen. Dimman var en vägg, och fukten lade sig över hennes panna och kinder. Hon tvingade sig varje dag att ta en promenad - inte för själens eller glädjens skull utan för nyttans. Hon gick snabbt. Snön vid vägkanterna var smutsig och granarna mörka vid åkrarnas utkanter. Inga upplysta fönster gav liv åt den lilla byn. En vråk seglade över slätten. Hon och vråken - de enda levande varelserna denna morgon – lika ensamma under den grå himlen.. ”Ikaros”, tänkte hon, ”han försökte i alla fall”. 20071231