Idag stannade tiden. Det som vi trodde skulle bli en vanlig lördag blev ett helvete. Satt vid frukostbordet och pratade med min man. Vad skulle vi hitta på idag? Och inget bra på TV ikväll heller! Vi kör in och tittar på starten för rallyt, tyckte mannen. Ja, så kan vi hyra nån film också till ikväll, sa jag. Jag står i duschen. Klockan är nog kvart över tio. Har precis tagit balsam i håret när min man knackar på dörren och säger nåt. Vad är det nu? Stänger av vattnet och öppnar. Ta på dig kläderna! Polisen är här! Polisen! Här! Nej!. Tankarna snurrar i huvudet. Min dotter och min yngste son ligger här hemma och sover. Alltså..... Är det Rickard? Min man nickar. Nej det får inte vara sant. Inte Rickard! Han är död Tanken kommer omedelbart. Det är detta vi har pratat om i krisstödsgruppen på jobbet. Polisen kommmer alltid hem till en vid dödsbud. Hjärtat bultar. Pulsen springer iväg. Kroppen skakar! På med kläderna! Glömmer torka mig. Underkläder, byxor och tröjan kommer på ändå. Där vid köksbordet sitter dom. Två poliser i uniform. Är han död? Ja, tyvärr. Nej! skriker jag ... Det får inte vara sant! Kommer ihåg att jag får en kram av en av poliserna. Sen stannade tiden! Mitt barn! Min lille Rickard! Texten är ett utdrag från förordet i boken "Sorgen är kärlekens baksida - Aldrig skall jag sluta älska dig" av Gunilla Karlsson 20080114