I Som hon längtar efter att vara oberörd nu. Att bara få gå och gå och sträcka ut i september. Längs en gata, ett vatten, genom en skog, och inte alls vara tydlig. Hon tänker sig en form och hur en tanke kan bära. Hon tänker sig rent material till vingar. Du går förbi och hon ser hur du lutar litet, men inte tillräckligt för att tippa över. Det är då det kommer något med du och det oförberedda kursiva i en och samma bild. II Det finns ord som måste utsägas högt och utan tvekan. Avstånd är ett sådant ord. En fast punkt som håller allting samman. De spridda enstaka orden. De enstaka orden spridda att resa längs med. Vatten och salt att bestryka språket med. Förstår du att det är mer än bara nödtorft? Du ser på mig från andra sidan bilden. Nej. Jag önskar du såg på mig från andra sidan bilden. III Det är det där märket i svanken igen. Och hur du hade för vana att vila din hand där. Inget märkvärdigt alls, knappt ens ett ärr. Inte som då man bryter en kvist av ett träd, inte alls. Hon tänker att det är nu hon måste förflytta sin tyngdpunkt, bli mer horisontell. Martall, tänker hon, martall. IV Det är inte bara avsaknaden av ett språk, det är tystnaden i kroppen också. Allt som hopar sig. All den mörka bråten. Jag skriver dig och du finns. Jag skriver dig och du finns. Jag skriver dig för att du skall finnas. För att jag vet, att även om jag går baklänges tillbaka in i bilden så förändras ingenting. Du. Alltid. På väg bort. Skavd och karvad ur mitt bröstben. 20080203