|
Bruksliv Bruksliv var en antologi som Folket i Bild-gruppen i Surahammar gav ut i slutet av 70-talet. 64 sidor. ISBN 91-7260-198-1 Jag deltog med nedanstående nio dikter. |
När man är kissnödig
måste man räcka upp handen
vänta tills fröken ser en
ställa frågan:
Får jag gå på toaletten
En gång gick jag på toan
för att
sträcka på benen
dricka lite vatten
och göra grimascher i spegeln
Huggarkojan står kvarglömd
i myrkanten
långt från staden och TV
Järnkaminen
rostig på tre ben ryker in
åller ingen värme
Varm choklad, limpmackor med ost
smakar bra i vårnattsmörkret
Övre halvan
av en skrynklig lektyrflicka
ler matt, upphängd på en spik
Tystnaden ute i kolmörkret
bryts bara av rävens gälla yl
och den monotona pärlugglan
Stearinljuset flämtar från draget
genom de gistna kojväggarna
men står emot natten
Vi väntar
Om en stund kommer gryningen
myrens uppvaknande
dimans lyft till ingenstans
orrspelets bubbel
tranornas trumpetande
beckasinens bräkande vingljud
vråkens stilla glid
snöfläckarna med rävspåret
Dagen kommer smygande
Det var pappa
som ordnade sommarjobbet
Min sommar -
skogen och sjön
hade bytts
mot en rektangulär järnhäll
ett svatsaggregat
rök och buller
på Brukets plåtslageri
Vid första lunchen hemma hos mormor
föll några varma regnstänk
Men stunder
som när Trumsture försökte lära mig
slå virvlar med svetselektroderna
som när Bandyevert skröt om sin son
i Hammarbys A-lag
som när Skröppfrans berättade om
tomtar, troll och skogsrån
gav tiden ett innehåll
Och sprakandet
när elektroden
fräser sig kortare
och kortare
och slagghackans klingande
sjunger i mina öron
som vore det igår
Vi går åt samma håll
in genom grinden
stämpelkolockan smäller
oregelbundet
allt oftare
för att sen tystna
Arbetsdagen kryper fram
jag drar ur spik ur formvirke
och skrapar cement
billast efter billast
jag sopar valsverkstaket
toövtusenfemhundrasjutton kvadratmeter
fritt från sot
jag målar transformatorstaketet
etthundrasju finmaskiga meter
brunt
Ibland sitter jag och Alfons
mot den röda tegelväggen vid åstranden
då går tiden fort
Alfons har jobbat hela sitt liv här
jag sex veckor
När kvällen kommer
smäller stämpelklockan
på given signal
regelbundet
för att sen tystna
vi går åt olika håll
ut genom grindarna
Med ynglingsfjunig överkropp
i sommarhettan
tvättar jag valverkets fönster
Glasrutorna är kvadratiska
fyra gånger åtta - trettiotvå
i varje parti
Fönsterpartierna tycks oräkneliga
Din arbetsplats borde vara ljus
Men skiten är fastbränd
av glödhett järn
och stekande sol
Glaset ser ut som plåt
Rutan blir efter stålullsbehandling
precis så ren
att om man sätter ögonen
tätt intill glaset
kan man urskilja
ditt svettiga ansikte
inne i det mörka bullret
Solen skiner in
genom en glugg i taket
och som en ljuspelare
av damm och rök
träffar de sotiga
solstrålarna
dina ögon
när din blick möter min
Vi har aldrig setts
men du lyfter din skyddshandske
och morsar
Du är orolig
Inte för kavajen
som du otursamt
just stänkt sylt på
- den är syntetisk går att tvätta
Det är jobbet
Bruket har antytt
att alla över sextio
kanske får gå,
förtidspensioneras
Visst skulle du ha
häcken full hemma
och mamma jobbar ju än
så ekonomiskt
skulle det inte vara några
problem
Men ändå...
Du tar ett vått
hushållspapper och gnider
Fläckarna går inte bort
- Den måste visst gå till
kemtvätten, säger du
och räknar på
hur mycket varje jobbare
måste satsa
för att arbetarna
aktiemajoritet
I hjärtat av Dalsland
utflyttningsbygden
stannar jag
ska köpa mjukglass
Vid trottoarkanten står
en cheva - bensinslukande
I radioantennen hänger
en tygbit - stjärnbaneret
Över kioskgluggen utbjuds
playboybrudars bröst - utmanande
Intill kiosken finns
tre metallmonster - enarmade
Bakom mig står
en turist i T-shirt
- hyllande tvåhundraåringen
Jag flyr och mår illa
Ett år efter freden i Vietnam
gör supermakten i väst allt
för att åter bli populär
Mjukglassen rinner sakta
på mina blå jeans
Etiketten - en idyll
lantgård och väderkvarnar
åkrar och sommargrönt
Glaset innehöll
37,5 centiliter
brännvin special.
Alkoholen finns nu
i din magsäck, dina tarmar
ditt blod, din hjärna
Du sover
med skäggstubben
mot den gula rayonskjortan
Kavajen är uppknäppt
och pösmagen väller
på den mossgröna parksoffan
Betongplattorna ligger
i prydligt zicksackmönster
på Storatorget framför dig
De torra löven
prasslar fram
över plattorna
när en förbipasserande dam
i kort pälsjacka
för en sekund
kastar en nedlåtande blick
på dig och din butelj
i höstkylan
Kommer du någonsin
att kunna resa dig
jag hör det
på kvällsekot:
Aldo Moro är död
-Jävla fascister!
säger Du
Och du har rätt
I
Rom
Berlin
eller Tokyo
De som vill tvinga fram
fascismen
är själva fascister
oavsett
vad de kallar sig