med fönstret på vid gavel
öppnat mot skogarna
och det sjungande kråkljuset
inväntar jag
den sällsamma, otämjda
stormen
iklädd endast mig själv
och dina andetag

Trollskogen
barnaårens hemlighet
morgondaggens
genomskinlighet
harrens lek
allt i hjärtats korridor
lyssna, se, hör, njut
i skogens tysta mur.

du står där så stolt och rak.
ibland böjer du för vinden
ibland sköljer regnet dina grenar

men jag har också sett då stormen tog dig,
Du bryts av.
Du ligger där så sårad och ensam.
Då vill jag värna om dig min skog.

andas in
andas ut
glömmer - glömmer
skyler gömmer
andas ut

grönska fukt
andas in
står fast
ingen fara
andas ut

samtidigt
utan att veta det
ställer vi ut dem i gläntan
våra korgar
med egenblödda bär

samma skog i oss som växt upp
ur järnmörkret

det finns ingen skugga
om inte våra tankar skuggar
solen ska ingenstans
vi
ligger alla värmda i solgudinnans hand
och guldlever och silverdör
i sommarönskans salar

djupa skogar
dränker girighet

granar, tallar
viskar, vaggar

barnet sover tryggt
i djupa skogars famn

Undan

Sökande ett gömme som
jag kan stanna i
göra en hydda av
trädens grenar
bli i skydd mot nederbörd
och vaggad till ro
av granskogens sus
- höra livet bortom.

mossmekta stenar möter mig
träden reser sina stammar och låter mig träda in
fötterna trampar ner i den mjuka vitmossan,
och lugnet sprider sig i min stressade kropp
lunkar på och låter tankarna löpa
löpa likt råddjur på flykt
böjer mig, plockar några blåbär
låter deras sötma sprida sig i gommen
sprida sig liksom sötman av en kyss
tar av mig skorna, blir ett med mossor och lavar
och hör allt de har att berätta

en gång ska jag vara mossan
som ger människofötter trygghet

Skogsgömslen vilar
i djupaste drömska
sjunger i tystnad
en främmande sång

Skogsdjuren snuddar
vid blyga stigar
följer den vilsnaste
människans gång

Granarna bugar
hälsar mig välkommen in
skogens dörr gläntas

Skogens träd sjunger
som meditativa dansare
svajar de fram och tillbaka

dimmoln av regn
driver över granar
dyker och leker
mellan stammar.

träd i vinterskrud
motorsågen sjunger sång
stålet tar tribut
böjer rygg sliter och drar
tacksam för det skogen ger

hygget öppnar sig sargat
blöder kåda och mossvatten
under sjöns blanka öga

än sjunger storskogen
korparna ropar
och svarar

solen sjunker
det är en sådan stillhet