Miradouro de Sao Pedro de Alcantara
erbjuder ett obeskrivligt
vackert panorama över de östra stadsdelarna
men jag hade solen i ögonen
och en sten i skon
så jag köpte ett vykort
som jag har någonstans

som en plog
plöjer bussen natten
trafikljusen pekar ut
köldvägar in i vinterhjärtat

asfaltmelodin sliter sig loss
svävar ut i mörkret

tankarna fälls
av en kall luftström
runt fotknölarna

När du kom
öppnades alla portar
min famn väntade på
dig

tog du emot mig
med en viss reservation?

din blick i min
återhöll
den glöd jag väntat

och jag ser
att du kommer
med kort bagage.

Det enda du behöver
på din resa
genom livet är
fönsterplats

Jag fäster dig i tanken
med sugkraften hos en kyss
glömmer konduktören
som var hos mig nyss

Blundar
ser dina ögon dricka mig hemåt

Under mig
vaggas rälsjärnet
till vila i stenen

Du nynnar
vibrerar mig
varm mellan benen

Restiden blir
till någonting annat…

Om fem artondels millinuter
är jag hos dig igen

Jag packade väskan
ville se världen
Stod länge på perrongen
höll min väska hårt.

Men jag vände om
världen hade jag inom mig
det var där jag ville minnas
jag behövde aldrig resa.

Vår resa till värmen

Vi reste från oro, mörker och hysteri
Vi kom till ett land med sol och värme i
Vi slapp gå omkring därnere och frysa
Vi kunde umgås tillsammans och mysa
Solen gav våra kroppar en annan nyans
Badmöjligheter i både pool och hav fanns
Att gå en barfotapromenad längs stranden
Var en underbar känsla i den lena sanden

Tågresans
milsvida klarhet
lämnar oss alla
när vi åter står
på perrongen

Kostymklädda ben
och korrekta kjolar
gör oss närsynta
och trångbodda

Människolängtan
ligger utspridd
längs rälsen
Tågfönstren
bär spår
av immiga drömmar

Åh – alla dessa resor!
Som väntar att fyllas
med bara ben
och djupseende ögon…

inte ännu
inte ännu
tiden är inte inne
tiden är inte ute
tiden är ännu
nu

väskan står packad
med mitt liv

tog den gamles händer i mina
över handloven spred sig blåa ådror som det vore Nilens delta
frågade…vad tänker du på när jag säger… att resa
hon tog tillbaka sina händer och knäppte dem över magen
blundande började hon ….
jag var så fin.. klänningen var blå och benen starka,
han lyfte mig på sina bruna gruvarbetar armar… å så kära vi var
barnet jag aldrig han lära känna.. det barnet saknar jag mer än allt annat

första semestern.. vi cyklade runt siljan
karin hade han på pakethållaren,
sixten hade jag under mitt hjärta

sex barn hann det bli innan….
innan… de knackade på dörren
jag visste innan jag hade öppnat…jag visste.. jag visste
tre var de som hade fallit.. fallit rakt ner i gruvan
kvinnorna .. vad hade jag gjort utan kvinnorna i byn

tänk vad stolt jag var när karins pojk tog studenten
om bara han hade fått se.. våran karins pojk..blev något

resa.. ja nog har jag rest allt..
till smögen och hudiksvall…men…
men…. inget har gått upp mot första semestern runt siljan

helgon i det vita
smaken är vanilj och syrlig
namnet långsamt ut
Çete Sidades klingar ÇS
har det nära under tyget
som det glänser samman
under tvillingsmycket

Det finns stunder att minnas
små episoder och ord
till de som har lämnat vår jord
i minnets resa lever de kvar
Tack alla som vilar
i trygghetens bo
de finns i min själ
vi möts ju en dag.