snålblåsten

tillta i styrka
kaos nära katastrofen
alle man på däck

lev ut- leva in
se fåglarna i flykt
soluppgångens förnyelse

Solen glimrar
sina strålar över vatten
i kvällningen

tanken gungar
lik ett fjun
på vågorna

öde hav
ändå en kust synlig
vid horisonten

ögon följer
och undrar
vad finns där?

Kronans bladguld
singlar ljudlöst

marken färgas rikt

vattenpölar blir otämjda hav

Ljudet av vågors rullning berusar mig-

min hand på upptäcksfärd
plockar vacker snäcka att spara

långt senare

när kölden biter hårt,
lägger jag örat intill dess öppning

lyssnar-

havets vågor sjunger för mig

jag är en sjö som ännu inte slutat regna

fast de flesta av mina fiskare nu
stoppar pipan med längre tankar

och några enstaka nät ligger
bukiga av fångst på durken

och badarna, besökarna
tvekar med tån först
om det blöta är det kalla värt

men det är för dem sjön häver sig
och för utsikten att kvällar
ligga våt under månen

se bara hur mycket sjö jag är kvar

och min dimvita skrattmås
plöjer än en gång ner i vattnet

i skydd av ljuset

Havet, så ljuvligt
förförande

men ack, så bedrägligt
förgörande

likt ormen slingrar sig
hennes dolda strömmar
hon bevarar i djupet
dina eviga drömmar

himmelshavets väg av tillfälligheter
ord för blått, för städer långt borta
ljuset genom skottets oxöga
solkatter mot kajutans sträva yta
vibrationer som skakar genom glaset
och denna hand med sitt blod
mot den tunna solen

dikt

Vågorna sköljde mitt ansikte
jag kände hur det smakade salt

Jag lät mig följas av dess brus
jag lät varje våg ta mig med.

Jag sögs upp på stranden
låg där ensam bland snäckor och tång.

Jag kunde minnas att min mamma aldrig sjöng en sång.

Havet skriver på sin dikt
rad på rad i sanden
och suddar ut igen

dikten finns i förvandlingen
när former upplösas
och ingår i nya former

saltet.grönt ljus. underifrån.
det fallande är nära vitt.
eller genomsiktligt. som ett
dis. det som avgränsar ytan
är doften av tång. algsoppa.
en negativ blomning. avart.

Vinden för med en doft av gödsel
från Bjärehalvöns udde vid horisonten
Havet har nästan blåsvarta vågor
med vita gäss nära stranden
Små krumma vågor kämpar
deras dån fyller luften
innan de når den smutsiga stranden.

Solen lyser från en blå himmel
En ensam man vandrar framåtböjd
mot den hårda vinden
Längs stranden letar hungriga måsar
lite slött efter mat bland det blöta skräpet
Deras hunger - alltid närvarand

Sommarens mättnad vilar över nejden
Allting håller andan
i väntan på höstens stormar
Fåglarna är tysta – väntande
Vinden förbereder sig
ruskar den ensamma vandraren
Doften av gödsel lämnar mig inte