Hon sa det var
försent
och jag tänkte mig inte för som förr

Bara lät det sjunka in som en av alla
lättköpta sanningar och jag grät
medan trädgrenar ritade mystiska tecken i sotig sky
och gruset som skrapade mina knän i grälla färger
ville tränga sig in bland mina tankar,
de som en gång var en del av mig

För sent
sa hon och jag lät mig skjutas
in i en ändlös tunnel
på en sliten brits av brustna kärl,
där kala väggar bär på gömda minnen
och jag väntar här på den där bilden
av helhet, så som den var tänkt från början

Hon sa det var
försent